Columbus

för att ljuga, så säger jag att jag inte saknar. Det finns saker som skär sår i huden, in till organen och lämnar sår i hjärtat. Att sätta ord på saker gör inte att det blir vackrare, kanske lättare att förstå för andra, men för mig är du en stor tavla utan svar. För att inte ljuga är jag ibland skräckslagen att jag aldrig ska glömma dig. Att jag då och då alltid kommer fälla några tårar för att du dött inuti mig. För att kärleken jag hade för dig var påhittad. Inte känslorna, men personen. I början skrev du sånger i mitt hjärta, och min sikt var klar. Jag såg bara små moln, kände kärleken i luften och andades in små partiklar fyllda av dig. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade dig, men jag är övertygad att jag kommer älska någon mer än vad jag älskade dig. Men fortfarande sätter saknaden spår. Små saker som speciella ord, som vissa låtar och känslor. Även på långa, mörka nätter så kan jag tänka på dig. Men då tänker jag nästan aldrig på dig, utan hur det hade varit att lärt känna dig. Om du hade varit som jag kände dig, och hur det hade varit att älskat dig på riktigt. Och ibland även på Linnea. Jag saknar drömmar om dig, och hur det alltid regnade i de. Jag står själv och trivs med att ha folk runt mig. Jag lever nu med att aldrig ha träffat dig, och ibland känns det mer rätt att ha det så här än att jag faktiskt hade träffat dig. Jag fick växa ur kärleken med dig på min sida istället för att växa bort den utan dig.
Och ibland så nöjer jag mig vid att alltid tänka.
"Du skrev sånger i mitt hjärta, ristar in svar. På det obegripligt stora, och jag står kvar.
Utan dig i min hand, dör jag kanske ut. Men mitt liv tar aldrig ändå slut."

Love is the strongest power.
But it's letting me down.
Damn.

Babe. Du vet att jag gör allt för dig, att jag skjuter sönder hela sveriges befolkning för din skull. Jag ger bort min arm för din skull, du behöver bara be om det. Jag kan säga så, för det är helt och fullt sant. Ibland värker det i mitt hjärta för att jag tänker: tänk om hon helt plötsligt dött och hon aldrig fick reda på hur det egentligen ligger till. Och nu ska du få veta hur det ligger till: Jag är hopplös utan dig. Precis så hopplös som känslan när pojken man älskar älskar någon annan. Och ibland önskar jag att jag kunde lova dig att allting kommer bli bra, för jag hoppas verkligen det. Att även fast du flyttar tusentals mil ifrån mig, så kommer du ha det hur lyckligt som helst utan mig. Att jag klarar mig. Men då ljuger jag. För jag klarar mig antagligen inte utan dig. Hur kan jag lova sådana saker när jag inte ens kan berätta för dig att varenda gång jag gråter så tänker jag på att du ska flytta. Varenda dag gråter jag olika mängder tårar och pappa kramar om mig och säger: är det Lisa idag igen? och jag nickar. Jag är världens mest patetiska människa, för jag vet att jag måste njuta av den sista vi har kvar, men istället gråter jag och får världens huvudvärk. Det är så det ligger till. Det kommer kanske inte lösa sig, babe, men det kommer bli bättre. Solen kommer tillslut att skina, och du kommer ha med dig hela din familj, så du överlever. Medan jag kommer vänta här, tills den dagen du kommer tillbaka, med mitt hjärta krossat.
Du är värd att dö för, glöm aldrig det.