Columbus

Babe. Du vet att jag gör allt för dig, att jag skjuter sönder hela sveriges befolkning för din skull. Jag ger bort min arm för din skull, du behöver bara be om det. Jag kan säga så, för det är helt och fullt sant. Ibland värker det i mitt hjärta för att jag tänker: tänk om hon helt plötsligt dött och hon aldrig fick reda på hur det egentligen ligger till. Och nu ska du få veta hur det ligger till: Jag är hopplös utan dig. Precis så hopplös som känslan när pojken man älskar älskar någon annan. Och ibland önskar jag att jag kunde lova dig att allting kommer bli bra, för jag hoppas verkligen det. Att även fast du flyttar tusentals mil ifrån mig, så kommer du ha det hur lyckligt som helst utan mig. Att jag klarar mig. Men då ljuger jag. För jag klarar mig antagligen inte utan dig. Hur kan jag lova sådana saker när jag inte ens kan berätta för dig att varenda gång jag gråter så tänker jag på att du ska flytta. Varenda dag gråter jag olika mängder tårar och pappa kramar om mig och säger: är det Lisa idag igen? och jag nickar. Jag är världens mest patetiska människa, för jag vet att jag måste njuta av den sista vi har kvar, men istället gråter jag och får världens huvudvärk. Det är så det ligger till. Det kommer kanske inte lösa sig, babe, men det kommer bli bättre. Solen kommer tillslut att skina, och du kommer ha med dig hela din familj, så du överlever. Medan jag kommer vänta här, tills den dagen du kommer tillbaka, med mitt hjärta krossat.
Du är värd att dö för, glöm aldrig det.