Columbus

för att ljuga, så säger jag att jag inte saknar. Det finns saker som skär sår i huden, in till organen och lämnar sår i hjärtat. Att sätta ord på saker gör inte att det blir vackrare, kanske lättare att förstå för andra, men för mig är du en stor tavla utan svar. För att inte ljuga är jag ibland skräckslagen att jag aldrig ska glömma dig. Att jag då och då alltid kommer fälla några tårar för att du dött inuti mig. För att kärleken jag hade för dig var påhittad. Inte känslorna, men personen. I början skrev du sånger i mitt hjärta, och min sikt var klar. Jag såg bara små moln, kände kärleken i luften och andades in små partiklar fyllda av dig. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade dig, men jag är övertygad att jag kommer älska någon mer än vad jag älskade dig. Men fortfarande sätter saknaden spår. Små saker som speciella ord, som vissa låtar och känslor. Även på långa, mörka nätter så kan jag tänka på dig. Men då tänker jag nästan aldrig på dig, utan hur det hade varit att lärt känna dig. Om du hade varit som jag kände dig, och hur det hade varit att älskat dig på riktigt. Och ibland även på Linnea. Jag saknar drömmar om dig, och hur det alltid regnade i de. Jag står själv och trivs med att ha folk runt mig. Jag lever nu med att aldrig ha träffat dig, och ibland känns det mer rätt att ha det så här än att jag faktiskt hade träffat dig. Jag fick växa ur kärleken med dig på min sida istället för att växa bort den utan dig.
Och ibland så nöjer jag mig vid att alltid tänka.
"Du skrev sånger i mitt hjärta, ristar in svar. På det obegripligt stora, och jag står kvar.
Utan dig i min hand, dör jag kanske ut. Men mitt liv tar aldrig ändå slut."