Columbus

Får man ens säga så, att framtiden är ens stolthet? Att jag liksom aldrig vill bli någon sådan som säger "ja, men när man var tonåring var tiden som bäst", för det låter bara hemskt. Jag vill aldrig bli någon som saknar och ångrar saker, även fast jag gör det. Jag kan inte se mig själv som femtio år och med en hel massa barn, det är liksom inte jag. Fast det kanske kommer med tiden. Jag är mer en sådan som säger "om livet suger när jag är åttio, så tar jag fan livet av mig", och jag är nästan lite stolt över det. För det är så jag vill ha min framtid. Jag vill inte tvingas leva om jag bara sitter i en lägenhet, sjuk och gammal med barnbarn som aldrig kommer och hälsar på. Jag förväntar mig att jag går ut högstadiet, flyttar till Amerika och blir överförtjust i någon där och bor där i ett år. Sedan kommer det att ta slut och jag flyttar tillbaka till Sverige och pluggar, hittar någon annan och lever ett roligt liv. Eller något sådant. Det nästan skrämmer mig att det kanske inte blir så. Eller så blir jag en sorglig författare och dricker litervis av kaffe och träffar någon lika tragisk som jag. Fast min största stolthet är nog om allting ordnar sig. Om jag faktiskt får en framtid att vara stolt över.

Och i ett ögonblick, då allt står still.
Så får jag en chans att säga, allt det jag aldrig sagt.
Så får jag en chans att ge dig, allt det du aldrig haft.
Men jag är för feg.
(det finns ett enkelt svar, du är varm när jag är kall.
Du tar så lite plats, jag tar allt.)

jag tror inte jag har känt mig så levande på mycket länge. Liksom. Att vara runt folk man tycker om med en fin utsikt och en härlig kväll med vattenpipa, en sugig film och kyla kan verkligen få en att må bra. Det känns helt plötsligt som om allting faktiskt kommer lösa sig. Istället för att pressa mig själv att alltid vara på topp och ligga steget före alltid, så är det som att nu har jag hittat mitt tempo och kanske inte alltid ligger före (snarare efter), men jag gillar det. Jag hoppas inte längre på att någonting ska hända, för egentligen händer ju någonting hela tiden.
Förövrigt har jag börjat lite smått på Lisas överraskning, insett att jag borde nog gå och lägga mig nu och planerat in att jag ska öva lite på svenskan imorgon.
(alltså: bättre kväll har nog aldrig funnits.)

Det är ljuvligt hur man trött, jobbig och ledsen (för att lisa är ledsen) säkert kommer ha världens bästa kväll. Delvis för att pappa har gett mig flera miljarder (300) kronor i tre dagar, delvis för att jag får spendera en fredagkväll med två av världens bästa och DET KAN BARA FÖRIFANIMEJ (HAHAHA, AMELIE<3) INTE GÅ FEL. Idag var första dagen på gymmet <- awesome. Idag var det nationella där det gick dåligt (jag bryr mig inte vad du säger Lisa, det gick dåligt) och Johnossi är fortfarande lika himla underbara. Just nu känns det rätt okej att vara Columbus. Faktiskt.
(I want to scream it, taste it, feel it. We are those who are living on living.)

HEJSAN HOPPSAN, ELLER NÅGOT. Jag har aldrig någonting att skriva, tyvärr. Jag känner mig typ trött på allt och imorgon är det nationella i matte så jag vill typ plugga tills jag avlider, men det orkar jag inte heller. Egentligen vill jag bara överföra den här känslan till ett papper och sedan bränna det, typ så. Jag har nu troligen 7mm i örat, alltså är spiralen halvvägs in örat, och det gör ont när någon nuddar den. Jag vet att det inte ska göra det, men det gör det ändå. Jag suger på att töja mitt öra, helt enkelt. Jag har tre prov nästa vecka, och även är helgen full med att träffa kompisar, vara med kompisar, vara borta från pappa och Anette, så att på varje kväll ungefär en timme måste jag plugga som en galning, annars kommer det inte att fungera. Nu ska jag ta och spela lite gitarr, sedan ska jag plugga matte en halvtimme och sedan äta och göra saker och sedan plugga matte i en timme. JAG SKA BANNEMIG FÅ BRA BETYG I MATTE DET HÄR ÅRET.
(btw fick jag MVG 10+ på hela nationella i engelska, så det känns awesome)

God morgon, eller någonting. Åter igen vaknade jag en timme tidigare än jag behöver, så jag är så arg + trött + irriterad + trött man kan vara. Idag har jag utvecklingssamtal, jag ska köpa töjning till örat (8 mm, mums. :c) och just det, jag måste hitta mitt kort, jobba matte och gosa med adam. HIHIHIH. Och ta prov i SO. Det kommer bli finfinfint det där med töjningen, bara det att det kommer göra lite ont. fy.

Jag är hemma nu. I TRÅKIGA STOCKHOLM. Imorgon kommer förhoppningsvis bli bäst och jag har äntligen insett vem jag verkligen är.
HEJDÅ.

DET ÄR SOLSKEN I STOCKHOLM OCH INGET SPÅR AV GÅRDAGENS SNÖ.
Jag har ungefär ingenting att berätta förutom att det blir picknick idag som planerat. När Broder kommer hem ska vi traska iväg och träffa resten av gänget och picknicka på okänd plats. Vi ska grilla korv, eller för min del korvbröd, marshmallows, menthos och chips. Som de goda tiderna. Det är verkligen världens finaste tecken på att det är sommar; att ha en gangsta' picknick. Förra året hade jag med mig kameran, men jag måste spara batteri på kameran till Dublin, eftersom jag glömde laddaren till kameran hemma hos fröken Lisa. Men jag ska ladda upp några bilder från våran första gangsta' picknick där det först failade, men sedan blev riktigt bra. (det var dessutom runt påsk, för vi drack påskmust). Andra var med Jordgubbe och Broder (standard gänget när det gäller gangsta' picknick), Becka och Morot. BÅDA BECKORNA. HIHIHI. Nu ska jag skutta iväg och platta håret för man vet aldrig när Broder ringer och skriker i telefonen; KOM TILL MIG NU. VI SKA GÅ. NU!

Lite ändrade planer. Jag låser komplikationer.blogg.se och öppnar den inte för någon.
Idioter. Idioter. Idioter.

Ingen picknick för flickan Columbus idag, FÖR DET SNÖADE. I APRIL. I STOCKHOLM. Hur fungerar det liksom? Så picknicken blir antagligen imorgon istället med Broder, Askel, Alfred, Jordgubbe och Izzie. AWESOMENESS. Idag har jag inte gjort någonting, min pappa är borta och vägrar att svara i telefon och min mage pirrar sig galen. Jag vet inte varför jag är nervös, jag bara är det. Och nu har jag äntligen fått ihop trehundra kronor på kortet så jag känner mig ganska så lyckad igen. Jag hade tänkt typ.. skapa en hemlig blogg och ge ut den här till alla som vill läsa. Typ att jag ger ut den andra till Lisa och kanske Nellieboy, de två personerna som jag inte behöver förklara för. Jag har liksom byggt upp någonting och jag skäms för mina känslor osv. men om jag har en hemlig blogg så kanske jag kan börja skriva mer sammanhängande och mer intressant för er andra. Har jag fresten berättat att jag saknar Lisa? Kanske inte. Men det gör jag. Parken håller mig vid liv i alla fall. Jag lovar att redigera några egopics och typ.. göra min blogg fylld med bilder innan jag åker eller någonting. Fan, min blogg är så ful. ful. ful. ful. Jävla blogg.
Varför blir mina inlägg så himlans långa? Jag gör ju liksom ingenting på dagarna och ändå lyckas jag skriva som om det vore en bok. Jag är ett mysterium, rakt igenom.
(Rubriken är förövrigt ett fint citat från dagen.)

Listor är det enda jag gör nu för tiden, typ. Jag såg det idag. Jag har ätit ett halvt påskägg av fem stycken, jag ska nog börja dela ut påskägg till sötnosar runt om i landet. Mitt blod kommer snart bara innehålla socker och röda blodkroppar. Ungefär räknar jag på att vara död innan jag åker till Dublin. Jag tror att innan jag åker till Dublin ska jag även hinna med att i alla fall börja med min nya STORSLAGNA design, hinna städa upp mitt golv så att det går att gå utan att ta sönder någonting viktigt och hinna öva lite matte. Jag tror att jag gör lite matte imorgon, några tal och kanske hinner jag dra igenom golvet innan jag åker och picknickar med en troligen gravid broder och hennes pojkvän och grymma Alfred. Jag har även accepterat ödet att jag nu är helt fast för Kent. Det är liksom oundvikligt att jag nästan bara lyssnar på de nu för tiden, med avbrott då jag pumpar Johnossi, Håkan hellström eller något annat. Broder daniel är dock ungefär det enda jag spelar på gitarren nu för tiden, och med avbrott för Johnny cash. Det känns ganska så awesome att om någon skulle säga: spela en låt av Kent, Broder daniel, Håkan hellström, Johnny Cash, Paramore, Lars winnerbäck eller Johnossi skulle jag bara säga: Visst! Och nu hade jag tänkt att sätta mig vid TV'n och somna där, för imorgon kommer troligen bli en bättre dag än den här var.
(I döda vinkeln ser jag allt du gör)

okej. HEJ. Igår var ungefär världens värsta dag. Verkligen. Egentligen var dagen helt ointressant tills jag och Nellieboy (HAHAHA, HON HATAR NÄR JAG KALLAR HENNE DET) möttes för att åka till Solna = åker först till fridhemsplan = vänta på den tunnelbanan, efter fridhemsplan fick vi sitta och vänta en kvart på att få åka till Solna och då kom två grabbar som knappt kunde svenska (förstå hur svårt det var att prata med de) och ville sitta mellan mig och Nellieboy. Vi började fnittra hur mycket som helst och typ tillslut satte sig ena bredvid mig och sa typ: HAR NI POJKVÄNNER, FIIIIIIINA FLIKKOR? Och Nellieboy svarade att vi hade det och då svarade han: Jag har flikkväääään, men jag vill ha en extra. AHAHHA. Så satt de där och gissade våra namn. Jag fick heta Paris och Nellieboy Los Angeles. Så följde de oss in i vagnen och satt med oss tills vi skulle av. Och när vi gick av så stod vi utanför och de gav oss deras mobilnummer (en av de hette EDY) och så pekade några FU-finger till oss. SO NOT EXTREME. Sedan träffade vi Broder, Askel, Jasmine och Izzie och så gick vi till en litenlitenliten park där jag brukade träna förut och så kom en SÅÅÅÅÅÅ LÅNG och började fråga Jasmine om han kunde få en cigg. Och så började hela grejen. Vi satt där minst en halvtimme och de tjaffsade och Nellieboy var rädd och sa att vi borde springa därifrån. Så började Izzie och killen bråka.
Izzie sa: Skulle inte du sitta i fängelse nu?
Killen: Nej, jag är på permission.
Izzie: Men vill du ha ett längre straff eller?
Killen: Jag gör allt för cigg.
Så tillslut började han gå mot Jasmine och höll upp en kniv, så tillslut gav hon honom en och han gav henne fyra kronor. Sedan gick vi därifrån, till max, för att alla var hungriga och vid tolv gick jag och Nellieboy till tunnelbanan för att åka hem. När vi väl satt på tunnelbanan började några slåss och två killar började blöda näsblod så hälften av alla i vagnen ryckte ut och höll fast de som slogs. Som tur var gick vi av stationen efter att de hade börjat bråka. = Gårdagen sög. Jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv. Jag hatar knivar.
I'M OUT, PEACE (eller något).

Hej. Jag saknar Lisa, jag tycker synd om Sofie, min mamma vägrar att lämna mitt rum ifred, jag vaknade klockan åtta av dammsugaren, Lars Winnerbäck är det enda jag kan lyssna på, jag hatar solsken, jag måste spara på batteriet i min kamera, jag har läst alla intressanta bloggar på blogloving.se och önskat tyst att min blogg var så intressant som deras, jag vill ha en ny otroligt ful design, klockan 03:14 tog jag nya bilder på mig själv jag säger bara: HAHAHAHAHAHHA, en tjej på min msn har inget liv och har loggat in och ut i tre timmar i sträck nu, jag måste rensa min dator så att jag får plats med nya grejer, jag skulle behövt följa med Broder och Nellieboy till stan för att jag är akut behov av rosetter, det är jämt solsken nu och jag orkar inte gå ut, min pappa vet inte vad awesome är. cheer up emochic typ.

"destu mer kärlek du ger, destu mer kärlek har du".

jag har nu, alldeles nu, kommit på att jag har allvarligt brist i / behöver:
- rosetter att ha i håret. HUR DET FUNGERAR MED LUGG, DET VET JAG ICKE, MEN JAG BEHÖVER DET TYP NU.
- femhundra tusen snepp finare klädstil. <- inhandlas så fort jag får pengar och självtroende att ha det på mig.
- pengar. kom till mig nu lilla spargris.
- fritid.
- finare frisyr. Just nu känns mitt hår alldeles för hängigt och tråkigt.
- the kooks. jag behöver en stor jävla dos av de. typ in i mitt blod och i min hjärna så att jag avtuppar. finfinfin drog.
jag har absolut överdrivet mycket av det här:
- läxor.
- ångest.
- saker som är trasiga.
- saker jag inte behöver.
- saker jag borde ta upp från golvet.
- ont i fingrarna (gitarren är boven)
- yrhet från "två dagar i rad rökning av vattenpipa"
- tid över till Facebook på något sätt.
NEJ. MEN. NU. SKA. JAG. GÅ. OCH. FÖRSÖKA. FÅ MIN PAPPA ATT GE MIG PENGAR SÅ ATT JAG KAN INHANDA ROSETTER. JA, BRA JOBBAT MIG. (wish me good luck typ.)
edit: jag fick zero, och nu är jag så arg att jag ska spela på min gitarr.

Grattis käraste, bästaste, underbaraste pappa.
Sexton års ålder, och jag vet redan att det aldrig kommer finnas en pappa som är bättre än du. Även fast du älskar att sjunga högt när jag precis vaknat och dra otroligt dåliga skämt så tar du priset med stora marginaler. Och ibland är det fint när du säger "om det är en kille du är ledsen över, så kan du hälsa honom att han ska få med mig att göra" och att du alltid lyssnar och förstår. Och att du alltid ställer upp mycket mer än vad man någonsin kan förvänta sig.
Du är helst enkelt världens bästa pappa, rakt igenom.