Columbus

Får man ens säga så, att framtiden är ens stolthet? Att jag liksom aldrig vill bli någon sådan som säger "ja, men när man var tonåring var tiden som bäst", för det låter bara hemskt. Jag vill aldrig bli någon som saknar och ångrar saker, även fast jag gör det. Jag kan inte se mig själv som femtio år och med en hel massa barn, det är liksom inte jag. Fast det kanske kommer med tiden. Jag är mer en sådan som säger "om livet suger när jag är åttio, så tar jag fan livet av mig", och jag är nästan lite stolt över det. För det är så jag vill ha min framtid. Jag vill inte tvingas leva om jag bara sitter i en lägenhet, sjuk och gammal med barnbarn som aldrig kommer och hälsar på. Jag förväntar mig att jag går ut högstadiet, flyttar till Amerika och blir överförtjust i någon där och bor där i ett år. Sedan kommer det att ta slut och jag flyttar tillbaka till Sverige och pluggar, hittar någon annan och lever ett roligt liv. Eller något sådant. Det nästan skrämmer mig att det kanske inte blir så. Eller så blir jag en sorglig författare och dricker litervis av kaffe och träffar någon lika tragisk som jag. Fast min största stolthet är nog om allting ordnar sig. Om jag faktiskt får en framtid att vara stolt över.