Columbus

jag tror inte jag har känt mig så levande på mycket länge. Liksom. Att vara runt folk man tycker om med en fin utsikt och en härlig kväll med vattenpipa, en sugig film och kyla kan verkligen få en att må bra. Det känns helt plötsligt som om allting faktiskt kommer lösa sig. Istället för att pressa mig själv att alltid vara på topp och ligga steget före alltid, så är det som att nu har jag hittat mitt tempo och kanske inte alltid ligger före (snarare efter), men jag gillar det. Jag hoppas inte längre på att någonting ska hända, för egentligen händer ju någonting hela tiden.
Förövrigt har jag börjat lite smått på Lisas överraskning, insett att jag borde nog gå och lägga mig nu och planerat in att jag ska öva lite på svenskan imorgon.
(alltså: bättre kväll har nog aldrig funnits.)