Columbus

Det skulle vara fint att vara din, för en gångs skull. Fint att hålla din hand och bara krama dig. Veta att du kan springa runt utan mig, men att du alltid återvänder. Fint att skicka små brev till varandra, bara för att det är så fint. Fint att skriva ditt namn överallt, med ett litet hjärta på slutet, för att alla ska veta att du är fin, och att du är min. Fint att ta kort på dig och sakna dig. Fint att veta att någonstans bortom alla så kanske du sitter och saknar mig med. Fint att få små sms med: Jag saknar dig. Fint att ha våran alldeles egna låt, och fint att veta att du kanske kommer lyssna på den när du saknar mig. Fint att veta att jag är någons, och att någon är min. Fint att någon gång kanske bråk någon gång, men att sedan få krama dig och säga förlåt. Fint att få fjärilar i magne varje gång jag känner din doft, och fint att få se dig. Men finaste skulle nog vara om du kom fram till mig, kramade mig, och viskade: Du är värd att dö för.
(Fint att vara din, och fint att du är min.)

Jag tror, eller jag vet, att det är dig jag vill ha.

^ Känslan just nu.
Jag ska om en timme få träffa honom. Liksom, honom honom honom honom. Jag vet att jag inte ska bli uppspelt, men jag inte låta bli. Jag vill så gärna prata med honom och liksom få lära känna honom. Och som om det inte vore nog: jag ska hem till honom. TILL HONOM. HAHHAHA. Med Nozzi och Axel, självfallet, men ändå. Jag är på söta små rosa moln just nu. Fan om det här inte går som det ska.
(Vilket det säkert inte kommer, men än sen då. Då vet jag i alla fall att jag har försökt.)