Columbus

DARNIIIIT. Jag har ingenting att skriva. Jag har verkligen försökt. Jag har skrivit om min kärlek till Broder daniel, skrivit några gulliga rader om Lisa, men ingenting. Och så kommer jag ihåg någonting min musiklärarinna sa till mig idag. Eller ja, vi i klassen. "Det är lättare att spela upp någonting någon annan har gjort, för då har man någon att skylla på. Men när man spelar upp det man själv har skrivit, skapat, så kan man bara stå där och säga: Jaha." Och gud så rätt hon har. Jag kan skriva varje låttext jag kan, varje låttext jag älskar, och inte behöva stå för det ifall det blir fel. Men det jag själv skriver, måste jag stå upp för. Kanske är det därför jag ungefär skriver 50% av allt jag känner i bloggen, för det känns för.. personligt. NEJ. OKEJ. Imorgon kommer Celsius och stannar hela helgen. GISSA_VEM_SOM_ÄR_GLAD? Jag lovar, jag ska fördriva tiden så gott jag kan. Stockholm är tråkigt. Jag kan visa henne runt hela Stockholm, men jag kan aldrig visa vad jag kände just där, även fast jag vet exakt. Jag skulle kunna visa henne mina promenader vid sjukhuset och alla saker jag älskar att ta kort på, men jag kan aldrig visa mina tankar jag hade där. Vilket jag så gärna skulle vilja. Kanske om jag någon dag blir storslagen, och folk vill veta, kanske dom sätter upp små lappar om det. Eller har någon tråkig kille som hatar sitt liv som går runt och visar alla ställen jag brukade älska. Då skulle jag vilja att Lisa tog över ungefär vid hälften och visade alla roliga saker vi gjorde där, för det är legendariskt. Hon är min idol, legenden jag ser upp till. Lyckofrö. Men då skulle Lisa säkert redan ha ett så fint jobb, eller vara långt bort ifrån mig. Och jag skulle skriva vid min fönster och titta ner på när folk fotograferade bron jag alltid går på, som leder över till det lilla paradiset och se allmänt lyckliga ut. Och jag skulle skriva om saknaden jag känner just nu, saknaden jag inte riktigt kan sätta fingret på. Precis som jag kan se Håkan sitta där, vid hans lilla fönster, och titta ut. Ut på alla människor och skriva. Kanske ser jag upp till människorna jag ser upp till, för att dom sticker ut utan att behöva göra någonting, medans andra sticker ut så mycket att dom blir precis som alla andra. Jag har nästan glömt bort känslan jag får när jag lyssnar på Håkan, den magiska känslan. Inte bara för att han är otrolig och hyper och allt sådant, han klarar av att skriva vackra låtar och få en att rysa, om och om igen. Inte många klarar det, men han gör det. Bara världens bästa.