för jag ser regn, regn, regn.
Bloggen. Idag har varit lite av den värsta dagen på länge. Jag har gråtit som att det inte fanns någon morgondag. Delvis för att jag saknade som inte ens fanns, dels för att han jag skulle varit kär i var död och delvis för att jag har fått min bästis att lida hårt. Och nu gråter jag lite till, bara för att. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag har tänkt för mycket, gråtit för mycket och beskrivit i min hjärna hur det ska bli sedan. Jag vet att Mr. Anonym inte ens fanns, men ändå saknar jag honom så att jag går sönder. Ingen kommer någonsin få älska honom efter mig, och ändå vill jag vara nära honom. Jag känner mig så himla.. ensam? FAN. Förlåt. Jag känner på mig att jag kommer känna mig lika nere ett tag, x antar dagar och sedan kommer det sakta men säkert gå över. Eller ja, jag kan alltid hoppas.
"V säger: jag var tolv. det enda jag minns är att min syster hade väldigt många vänner. som naturligtvis var äldre än hon själv, och jag var rätt ensam på den tiden. så jag fick vara med oftast. jag lärde känna bland annat. linnea, filip och Mr. Anonym. dom tre kände jag bäst. sen kom dagarna där jag bara umgådes med Mr. Anonym ensam. han var, helt underbar. bästa personligheten och han lyssnnade på alla. men han mådde dåligt han med. han led av bulimi faktiskt. och skadade sig själv. det gick perioder och det enda vi gjorde var att skada oss själva. för att sedan prata om den smärta vi skapa. vi redde aldrig ut problemen dock. han var tillsammans med linnea, den månaden han dog. hon var gravid. och dom lovade helt och ärligt att dom skulle sluta med all skit dom höll på med. och det gick faktiskt bra. tills en kväll då Mr. Anonym inte alls mådde bra. allting gick fel helt enkelt. några dagar senare fick jag höra av min syster att han hade tagit en överdos. och dött."
"Du lever vidare i oss, käraste. När dagen gryr går vi upp för dig, som valde att ge upp och vi går och lägger oss för att vi är trötta i själen, för att vi har levt för två. Du gav oss den tunga vikten av att leva för dig, men ändå bär vi den. För att du ska få en chans att se den vackra världen vi ser. För att du ska få en chans att vara odödlig."
"V säger: jag var tolv. det enda jag minns är att min syster hade väldigt många vänner. som naturligtvis var äldre än hon själv, och jag var rätt ensam på den tiden. så jag fick vara med oftast. jag lärde känna bland annat. linnea, filip och Mr. Anonym. dom tre kände jag bäst. sen kom dagarna där jag bara umgådes med Mr. Anonym ensam. han var, helt underbar. bästa personligheten och han lyssnnade på alla. men han mådde dåligt han med. han led av bulimi faktiskt. och skadade sig själv. det gick perioder och det enda vi gjorde var att skada oss själva. för att sedan prata om den smärta vi skapa. vi redde aldrig ut problemen dock. han var tillsammans med linnea, den månaden han dog. hon var gravid. och dom lovade helt och ärligt att dom skulle sluta med all skit dom höll på med. och det gick faktiskt bra. tills en kväll då Mr. Anonym inte alls mådde bra. allting gick fel helt enkelt. några dagar senare fick jag höra av min syster att han hade tagit en överdos. och dött."
"Du lever vidare i oss, käraste. När dagen gryr går vi upp för dig, som valde att ge upp och vi går och lägger oss för att vi är trötta i själen, för att vi har levt för två. Du gav oss den tunga vikten av att leva för dig, men ändå bär vi den. För att du ska få en chans att se den vackra världen vi ser. För att du ska få en chans att vara odödlig."
Kommentarer
Trackback
