Columbus

TJALLA. Även fast mitt huvud säkert kommer sprängas nu känns allting mycket bättre. Jag har börjat radera bilder, playlists, minnen av Ludvig som han ju heter. Varför ska jag dölja honom längre, när han inte ens finns? Ludvig. Det vackraste namnet som finns. åh. det gör ont att läsa hans namn, men så är det. Det är som att göra slut, fast värre än någonsin. Jag har aldrig känt så här starkt förut. Jag ska försöka bryta mina vanor, lyssna på mer musik som är mer Columbus. Som nordpolen, parken, ja, allt! Jag ska uppleva mera, vara en större Columbus, men mitt största mål är i alla fall att komma över Ludvig. Tror ni att jag lyckas? Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara hoppas, och tro. Och så skulle jag vilja göra om mitt rum, få högre betyg, komma in på den skolan jag vill, och köpa en hel del mer kläder. Ge upp vänner som bara påminner mig om Ludvig, och ingenting annat, och istället bygga nya vackra band med andra, och hålla mina redan så vackra band vid liv. Jag ska leva upp till mitt rykte, gå min egna väg och leva det livet jag vill. Vilket betyder: slå till vita om hon är en bitch mot mig, börja gå i kläder jag själv vill och sluta tänka på om folk stirrar på mig och bygga starkare band med min mamma. Om jag klarar allt det där på det här året, ska jag vara så stolt. Gud. Och så skulle jag vilja spendera hela det här året med min allra bästa vän, som förövrigt är min livskraft och stolthet, Lisa. Det är nästan omöjligt det hon gör, att få mig att vara så lycklig inombords och utanpå. Så obeskrivligt. Så henne ska jag gå hand i hand med, och låta resten lösa sig. Ja, det nu som går att lösa. För hm, om två dagar är jag sexton. Jag måste nästan börja ta livet med en nypa salt. JAG TÄNKER ALDRIG VÄXA UPP, NEJ NEJ NEJ. Med min hemska huvudvärk och trötta ögon ska jag lägga mig och läsa några kapitel i GG, som jag förövrigt har börjat hata Nate och förälskat mig i Daniel istället, så otroligt vacker. Otroligt, otroligt vacker.