Columbus

TJALLA. Idag har varit en bra dag, mycket mycket mycket bra. Kortfattat har jag: klarar ännu en skoldag, kirrat (förhoppningsvis) högt betyg på NO-grejen. Klarat av två timmar NO. Ramlat och skadat mitt knä ännu mera. Köpt årets första piggelin paket. Kikat på tv med Lisa och Gustel och åkt pulka. För mig var dagen näst intill perfekt, som den borde vara. Dessutom, när jag och Lisa satt och väntade på hennes buss, halvt lovade jag Lisa att fotografera mer. Och visst borde jag det, men jag orkar inte. Men för Lisas skull ska jag orka. Jag funderar på ladda kameran nu och sedan sa med den till skolan för att fotografera all frost på träden och allt som växer. DET ÄR FÖR VACKERT. Det är fresten ungefär 140 dagar tills jag går ut grundskolan, Rödaberg, och får lämna alla mina vackra klasskompisar. Jag kan lova er: jag kommer gråta floder. Gud, jag vill inte tänka på det. Utan Lisa kommer allting bli så himla.. konstigt. Inte gå ut och gå på först rasten bara för att ha någonting att göra, åka pulka på håltimmarna och traska från och till skolan tillsammans. Jag vill liksom att det ska bli sommar, och att sommaren ska bli oändlig. En oändlig sommar, som sexton år. Jag vill göra enkla saker som att gå barfota utan att dö, dricka slushie tills man får BRÄJNFRIIIIIS och sitta i parker långt in på natten och bara prata. Eller röka vattenpipa och pröva att göra rökringar. Eller kanske bara sitta vid datorn en hel natt, sakna folk och älska folk bara för att. Det går bara helt enkelt inte på vintern, för då känns allting så himla viktigt. Sista terminen, då måste man höja betyg. På sommaren blir man den man egentligen är. På sommaren känns varje dag så kort, medans vinterns dagar inte kan ta slut. Ändå är vintern den vackraste årstiden, helt klart. Den beskrivt med dom vackraste orden. Kyla, ensamhet, vitt, saknad, väntan och oändlig. Och allt det där med en vacker pianolåt. Medans sommaren är mer.. vanlig. Grön, värme, kärlek och kort. Och allt det där med någon glad låt, någon med ingen som helst speciell text, där betyder bara melodierna. Men glad är jag iallafall att jag får njuta av båda vackra årstiderna, och dom två jag inte nämnde, och att jag får dela dom med mitt alldeles egna prozac, Lisa. Ni alla borde skaffa er en sådan, för hon är helt jävla great. Och nu, nu ska jag läsa dom små sidorna vi skulle läsa tills imorgon i "Levande historia".
HAJDO!