Columbus

TJALLA SNICKEBRALLA. Jag känner mig ganska så dum, när jag sitter uppe för sent. För när jag sitter uppe för sent blir jag så trött, ledsen och allt sådant. Så jag öppnade mail jag hade tänkt skicka till Mr. Anonym och jag blev så himla ledsen. Jag kunde inte gråta, utan jag stirrade bara på orden. Var det verkligen jag som skrev det? Jag vill aldrig mer känna så. Aldrig mer. Jag behöver någon som kan skydda mig ifrån det där, för det är är fel. Fel kärlek. Borde inte fel kärlek ta slut? Jag kommer ihåg hur jag redan visste ifrån första gången det tog slut att han skulle komma tillbaka, att en liten bit av mig skulle alltid och för evigt tillhöra honom. Och visst, enda in idag är han med mig. Mindre och mindre, men fortfarande. För hur undviker jag någon som är i mig, i alla låtar jag älskar och i allting jag älskar att göra? Det är svårt. Inte alls lika enkelt som alla andra verkar ha det. Men jag måste liksom överleva, för att jag orkar inte lägga mina problem på andras axlar. Det känns betydligt bättre när jag har skrivit här, hela tiden. Och gud, jag tycker synd om er som behöver läsa det här. Istället för att skriva mer, tror jag ska gå och sova. Sova och tänka. Finfint.

I gave you all the love,
a boy could ever need.
In this world there's only one of me.

And all there is left,
is the realisation,
that we we're never meant to be.