Columbus

Åh, jag orkar inte säga hej. Livet känns så.. annorlunda. Nu när jag går in och läser min andra blogg, min hemliga blogg, så blir jag helt tagen. Var det verkligen jag? Jag känner inte ens igen mig längre. Jag är någon annan. Jag gillar mitt nya jag, jag gillar att jag är gladare. Det jag gick igenom var nog det svåraste jag någonsin tvingats möta. Och jag har fortfarande svårt när folk frågar om honom. Kanske kommer jag alltid ha det. För folk förstår aldrig. Lisa var nog den som kom närmast, men hon var ändå långt ifrån. Ingen kunde känna smärtan jag bar. Hur illa jag ständigt mådde och hur jag ständigt ville gråta. Jag var så nära ett pskykfall, och att jag lyckades dölja det för alla. Otroligt. Om jag hade läst om mig själv, hade jag nog skrattat. För så overkligt var det. Jag hade tänkt "gud va' overkligt", och visst var de det. Men den som älskar högre än skyarna mår också lika dåligt när det är över. Men det är över. Jag har sprungit det loppet tillräckligt länge och nu har jag nått målet. Jag kan leva med mina ärr, för att resan hit var nog det magiska jag någonsin varit med om. Det var värt såren. Det var också värt hur du strödde salt i dom. Så magiskt var det. För det är över. Äntligen. Visst kommer låtarna vi sa var våra alltid vara våra, och visst kommer allting som får mig att tänka på dig alltid få mig att tänka på dig. Som straff för att jag är så naiv. Men jag tar det, bemöter det med ett leénde. För utan dig hade jag kanske aldrig lärt mig hur otroligt kärlek verkligen är.
You could be happy, I hope you are.
I made me happier than I'd been by far.