Columbus

Besvikelse är den enda känslan jag känner just nu. Även fast jag har köpt världens finaste klänning (i alla fall duger den) och även fast det nu blir två kvällar istället för en, så känner jag mig besviken. Precis som att allting jag hoppats på har gått i kras. Jag är så besviken att jag inte ens klarar av att gråta, och så besviken att jag tycker synd om pappa för att jag pressar honom så himla mycket som jag gör. Jag är så besviken att jag skulle kunna sprängas, så besviken att jag ska ta på mig leggins och min klänning och se hur den ser ut hemma, i hemma-ljus.
Så himla jävla äckligt besviken.