Columbus

tre och en halvtimme senare, och fortfarande håller daft punk mig vid liv. jag lovar att jag har viskat alla lögner i alla böcker till mig själv - jag klarar det här. Men jag tror inte att jag gör det längre. jag vill skrika ut vad som är fel, men jag är tyst. jag behöver ingen som hjälper mig, jag klarar mig själv. Jag är hundra år äldre än dig, och ändå är det du som hjälper mig. Jag har sett tusentals mer blodbad än du, och ändå predikar du om döden. jag är artig, nickar och ser intresserad ut. men jag vet mer än vad du tror. hur tror du att jag fick min knivskräck? jag vet hur smaken av att tappa livslusten smakar, hur bitter smak den har, och jag vet hur det känns när man bara vill somna in. men jag klarade det, jag överlevde fältet. jag är den som överlevde kriget. om jag klarar det, klarar du det. jag är medveten om omvärlden, men den har ingen betydelse. ingen som helst betydelse. jag kan rädda dig, ifrån allting, men jag måste ha dig på min sida. du står mittemot oss, precis på gränsen och ber mig om hjälp. hur ska jag hjälpa dig, när du inte ens verkar vilja ha min hjälp? dina ord har ingen skräck i sig, dom bara är. jag vill hjälpa dig, jag vill älska dig oändligt, men det tar stopp. du står i vägen.
"dom jävlarna tog oss, en efter en.
dom ljög och bedrog oss, med sanningen."