Columbus

Mitt första brev till Lisa är nu skickat:
"hej bästis!
Vackra hälsningar från världens idiot.
Första dagen jag skriver, och jag tror att jag har gråtit sönder mig själv. faktiskt. Jag och Viviana har bråkat, eller ja, jag skrev så här till henne igår:
"mr. maker (13:36):
vet du viviana?
jag lämnar dig nu.
du kan ha ett så jävla lyckligt liv med filippa.
i don't care anymore.
vi bråkar ju ffs bara, jag orkar inte gå och ha dåligt samvete varje gång vi bråkat,
när du inte ens verkar bry dig.
ha ett bra liv."

Och visst, jag är kanske världens största idiot, men du vet ju hur jag mår när jag bråkar med Viviana. Det är liksom, olidligt. Jag klarar inte av att leva med de skuldkänslorna jag lever med. Jag vet inte hur jag ska förklara det, och jag hoppas att du förstår. Jag vill bara inte känna som jag gör, så jävla uppriven, och som att jag nästan går sönder hela tiden. Att jag inte längre kan hålla hårt i mitt liv. Jag vet inte om du har känt känslan, men jag är nästan säker på att du kommer förstå. Som du alltid gör. (det är därför du är min favorit.)

Så kollade jag min mail imorse, eftersom jag har hittat en sida som säljer secondhand saker. Ja. Så stod det att jag hade fått ett mail på habbo, så jag loggade in. Gissa vem det var från? Vivivana.
"röd. says:
HÄR SÄGER MAN INTE HEJ?!?!?!<3
mr.maker says:
jag har annat att göra.
________________________________ ^
det där lämnar aldrig mitt minne.
när jag skickade det där till filippa iförrigår. så svarade hon: ''har hon något hjärta..?'' jag svarade inte på det. för jag var väldigt säker på att du hade det. det dår hjärtat du brukade ha när du kramade om mig. när du tog smygfoton. dina vackra långa sms och lapparna om mig på home-sidor. telefonsamtalen långt in i natten, och när det var dags att sova så lyssnade jag alltid på dina andetag när du sov. dom hördes inte så bra, men det räckte för mig. det räckte för att överleva.
lappen du la i min väska, den har jag kvar ännu. den är uppsatt inuti min garderob tillsammans med dom två teckningar du har givit mig dom gångerna vi har träffats. jag minns när jag satt på tåget hem med lappen i famnen. tårarna fastklistrade i det svarta sminket och mannen bredvid som erbjöd en servett. jag sa att jag inte brukade gråta inför folk så ofta. då svarade han: ''då måste du gråta för en väldigt viktig person i ditt liv.'' jag nickade bara. en väldigt viktig person var det. den mest viktigaste.
alla drömmar om dagarna och om nätterna. alla förhoppningar. alla meninger jag gav dig, dom vackraste jag kunde och alla jag visste. du var som en melodi utan text.
''Come up to meet you, Tell you I'm sorry, You don't know how lovely you are. I had to find you, Tell you I need you, Tell you I set you apart. Tell me your secrets, And ask me your questions, Aww let?s go back to the start. No one ever said it would be this hard. Aww take me back to the start.''
förlåt om jag vart som en repetion i ditt liv. andreas försökte ta sitt liv för att han mådde dåligt. och du mådde dåligt av det. du ville bli av med mig lika mycket som du ville bli av med honom. det skulle bli precis lika enkelt, eller vad du nu sa. men förstår du inte att jag inte är som andreas? jag skulle aldrig ringa/smsa dig och säga det han har sagt. och om du nu älskar mig.. vänskapligt menar jag nu. så kanske borde du som vän, låta mig älska dig på vilket sätt jag vill.
mr. maker (13:36):
vet du viviana?
mr. maker (13:37):
jag lämnar dig nu.
du kan ha ett så jävla lyckligt liv med filippa.
i don't care anymore.
vi bråkar ju ffs bara, jag orkar inte gå och ha dåligt samvete varje gång vi bråkat, när du inte ens verkar bry dig.
mr. maker dijo (13:38):
ha ett bra liv.
________________________________
och om du vill gå din väg, ja. jag vet inte. vad, jag ska göra."




Och jag önskar att du var här, så att du kunde visa mig vägen. Precis som du alltid gör. Men jag svarade iallafall så här:



"Har någon sett till Hurricane? Jag vill känna pulsen från stan' igen.
Jag har varit nere på gatan, och letat efter Hurricane.
Visst känns det fint att va' vid liv, en dag till?
Visst känner det fint nu, Hurricane?
Åh, Hurricane. Nu är det lika långt från stjärnorna, som stjärnorna till dig.
Alla talar om dig Hurricane, åh, Hurricane.

Jag har ingen aning om vart jag står längre, vart jag borde gå och vad jag borde säga. Jag har helt tappat greppet om samhället. Ändå känns det som att jag har hittat mig själv igen. Jag har alltid varit den som hellre sitter och lyssnar på musik för sig själv i timmar än att sitta och umgås med folk jag inte ens vill känna. Ändå fastnar jag i det, jag gillar känslan över att folk vet vad jag heter. Att folk i min skola hälsar på mig utan att jag ens vet vad de heter. Som Gustel sa första gången vi pratade: Du är en sådan man vill känna. Du känns.. ny. Och visst är jag ny. Jag är så jävla naiv, tror alltid det bästa om folk. När alla andra hatar folk, dömmer de, så dras jag till de. Nelly var först klassens minst omtyckta tjej. Bara Nozzi hängde med henne ibland. Och Vita spred idioti runt sig, om Nelly, som bara fick stå och titta på, men så lärde jag känna Nelly och lärde mig älska henne som man älskar en riktig vän, du förstår vad jag menar. Det har nog ingenting med hela saken att göra, men jag lyckas alltid berätta helt oviktiga saker för dig. Tyvärr.

Och vad ska jag säga när du skriver sådant? Vad ville du att jag skulle svara? Att jag är ledsen för det jag känner, att det faktiskt känns som att du sviker mig? Att det känns som att du försvarar Filippa, säger det jag inte vill höra? Filippa kanske har rätt, jag kanske inte har något hjärta. Jag kanske bara lever i någon slags fantasi, och har dragit in dig i den. I sådana fall, så ber jag om förlåtelse, för att jag drog dig in i det. Och för att jag har försökt allt för många gånger. Hållit ditt hopp uppe. Men jag kan inte stanna på samma plats för länge, jag kan inte hålla mig själv instängd. Och hur jävla idiotiskt det än känns, så någonstans måste jag försvinna ifrån allt det här. Jag insåg det när Filippa förbjöd Oskar att prata med mig, att jag vill inte bli som henne. Jag vill aldrig behöva förbjuda folk från att prata med andra, jag vill aldrig bli så desperat och hålla folk i fångenskap som hon är. Hur mycket jag än vill behålla dig, så är den känslan starkare. Jag vill aldrig mer minnas Filippa eller Oskar, eller någon annan härifrån. De är ett lämnat kapitel, och du innehåller för mycket av de för att jag ska klara av prata med dig. Jag hatar Filippa för mycket för att kunna behålla det, i rena ord. Förstår du nu hur rätt Filippa har? Jag har verkligen inget hjärta.

Du lovar kärleken, jag var i mitten av en hurricane."


Ja, så nu står (sitter) här. Jag känner mig som världens idiot, för jag vill inte förlora henne. Men vad ska jag göra, tycker du? Det känns som att Filippa vinner, tar ifrån mig alla jag håller allt för nära. Jag är evigt lycklig att hon aldrig kan ta dig, för då hade jag aldrig klarat av det här. Men det kanske du redan vet. Jag hoppas att du vet hur mycket du betyder för mig. Men jag tror inte att du gör det.


Och kärleken är inte speciellt hög här hemma heller. Pappa har bråkat med Anette och det är tydligen slut mellan de igen. Enligt pappa, i alla fall. Min syster kom hem idag för att hon och Sadber har bråkat och min mamma är som vanligt naiv, paranoid och Nozzi svarar inte i telefon. Jag var nära att ringa dig idag, men jag kom på att det kostar en förmögenhet för dig. Så jag gjorde det inte. Det känns som evigheter fortfarande, tills du är tillbaka här. Men jag är ganska så säker att du har det bra där borta, och jag hoppas att jag har rätt. Jag vill inte att du ska tänka på det här nu, helst aldrig, för att du ska ha så roligt du bara kan när du är där borta. Okej?



Evig kärlek, pussar och kramar.
Columbus.
Ps. I love you.

(Om jag kunde, skulle jag ge dig hela världen.
Men just nu får det räcka med min eviga kärlek till dig)"