Columbus

Är han i din ålder? Aaa.

Är han lång? Jarå.

Är han mogen? Troligen.

Är han söt? Extremt.

Är han oschysst? Aldrig.

Är han snäll? Aarå.

Är han din pojkvän?: Wishes.

Kan du säga allt till honom? Inte alls.

Är han lätt att dela skratt med? Åh ja.

Är han mobbad? Tror inte det.

Är han blyg? Vet faktiskt inte.

Har han gjort dig ledsen? Inte med mening.

Kan du prata med honom om du är ledsen? Ne.

Kan ni dela glädje tillsammans? Det tror jag nog.

Har du varit arg på honom? Mer besviken.

Har du skrikit på honom? Aldrig.

Har du kramat honom mer än tio gånger på en dag? Två, typ.

Har du tyckt att han har varit jobbig? Aldrig.

Tycker han att du är snäll? Åh ja.

Brukar du tänka på honom? Alltid. Varenda dag. Alltid.

Brukar du sakna honom? Alltid.

Brukar du fälla en tår för honom? Åh ja.

Tycker du om denna killen mer än en kompis? Absolut.

Kommer han att lista ut att de är om honom? Never.

Jag har bestämt mig för att börja skriva här. Nu. Jag har svårt att bestämma mig, men här blir det nu. Så är det.

Det skulle vara fint att vara din, för en gångs skull. Fint att hålla din hand och bara krama dig. Veta att du kan springa runt utan mig, men att du alltid återvänder. Fint att skicka små brev till varandra, bara för att det är så fint. Fint att skriva ditt namn överallt, med ett litet hjärta på slutet, för att alla ska veta att du är fin, och att du är min. Fint att ta kort på dig och sakna dig. Fint att veta att någonstans bortom alla så kanske du sitter och saknar mig med. Fint att få små sms med: Jag saknar dig. Fint att ha våran alldeles egna låt, och fint att veta att du kanske kommer lyssna på den när du saknar mig. Fint att veta att jag är någons, och att någon är min. Fint att någon gång kanske bråk någon gång, men att sedan få krama dig och säga förlåt. Fint att få fjärilar i magne varje gång jag känner din doft, och fint att få se dig. Men finaste skulle nog vara om du kom fram till mig, kramade mig, och viskade: Du är värd att dö för.
(Fint att vara din, och fint att du är min.)

Jag tror, eller jag vet, att det är dig jag vill ha.

^ Känslan just nu.
Jag ska om en timme få träffa honom. Liksom, honom honom honom honom. Jag vet att jag inte ska bli uppspelt, men jag inte låta bli. Jag vill så gärna prata med honom och liksom få lära känna honom. Och som om det inte vore nog: jag ska hem till honom. TILL HONOM. HAHHAHA. Med Nozzi och Axel, självfallet, men ändå. Jag är på söta små rosa moln just nu. Fan om det här inte går som det ska.
(Vilket det säkert inte kommer, men än sen då. Då vet jag i alla fall att jag har försökt.)

för att ljuga, så säger jag att jag inte saknar. Det finns saker som skär sår i huden, in till organen och lämnar sår i hjärtat. Att sätta ord på saker gör inte att det blir vackrare, kanske lättare att förstå för andra, men för mig är du en stor tavla utan svar. För att inte ljuga är jag ibland skräckslagen att jag aldrig ska glömma dig. Att jag då och då alltid kommer fälla några tårar för att du dött inuti mig. För att kärleken jag hade för dig var påhittad. Inte känslorna, men personen. I början skrev du sånger i mitt hjärta, och min sikt var klar. Jag såg bara små moln, kände kärleken i luften och andades in små partiklar fyllda av dig. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade dig, men jag är övertygad att jag kommer älska någon mer än vad jag älskade dig. Men fortfarande sätter saknaden spår. Små saker som speciella ord, som vissa låtar och känslor. Även på långa, mörka nätter så kan jag tänka på dig. Men då tänker jag nästan aldrig på dig, utan hur det hade varit att lärt känna dig. Om du hade varit som jag kände dig, och hur det hade varit att älskat dig på riktigt. Och ibland även på Linnea. Jag saknar drömmar om dig, och hur det alltid regnade i de. Jag står själv och trivs med att ha folk runt mig. Jag lever nu med att aldrig ha träffat dig, och ibland känns det mer rätt att ha det så här än att jag faktiskt hade träffat dig. Jag fick växa ur kärleken med dig på min sida istället för att växa bort den utan dig.
Och ibland så nöjer jag mig vid att alltid tänka.
"Du skrev sånger i mitt hjärta, ristar in svar. På det obegripligt stora, och jag står kvar.
Utan dig i min hand, dör jag kanske ut. Men mitt liv tar aldrig ändå slut."

Love is the strongest power.
But it's letting me down.
Damn.

Babe. Du vet att jag gör allt för dig, att jag skjuter sönder hela sveriges befolkning för din skull. Jag ger bort min arm för din skull, du behöver bara be om det. Jag kan säga så, för det är helt och fullt sant. Ibland värker det i mitt hjärta för att jag tänker: tänk om hon helt plötsligt dött och hon aldrig fick reda på hur det egentligen ligger till. Och nu ska du få veta hur det ligger till: Jag är hopplös utan dig. Precis så hopplös som känslan när pojken man älskar älskar någon annan. Och ibland önskar jag att jag kunde lova dig att allting kommer bli bra, för jag hoppas verkligen det. Att även fast du flyttar tusentals mil ifrån mig, så kommer du ha det hur lyckligt som helst utan mig. Att jag klarar mig. Men då ljuger jag. För jag klarar mig antagligen inte utan dig. Hur kan jag lova sådana saker när jag inte ens kan berätta för dig att varenda gång jag gråter så tänker jag på att du ska flytta. Varenda dag gråter jag olika mängder tårar och pappa kramar om mig och säger: är det Lisa idag igen? och jag nickar. Jag är världens mest patetiska människa, för jag vet att jag måste njuta av den sista vi har kvar, men istället gråter jag och får världens huvudvärk. Det är så det ligger till. Det kommer kanske inte lösa sig, babe, men det kommer bli bättre. Solen kommer tillslut att skina, och du kommer ha med dig hela din familj, så du överlever. Medan jag kommer vänta här, tills den dagen du kommer tillbaka, med mitt hjärta krossat.
Du är värd att dö för, glöm aldrig det.

Får man ens säga så, att framtiden är ens stolthet? Att jag liksom aldrig vill bli någon sådan som säger "ja, men när man var tonåring var tiden som bäst", för det låter bara hemskt. Jag vill aldrig bli någon som saknar och ångrar saker, även fast jag gör det. Jag kan inte se mig själv som femtio år och med en hel massa barn, det är liksom inte jag. Fast det kanske kommer med tiden. Jag är mer en sådan som säger "om livet suger när jag är åttio, så tar jag fan livet av mig", och jag är nästan lite stolt över det. För det är så jag vill ha min framtid. Jag vill inte tvingas leva om jag bara sitter i en lägenhet, sjuk och gammal med barnbarn som aldrig kommer och hälsar på. Jag förväntar mig att jag går ut högstadiet, flyttar till Amerika och blir överförtjust i någon där och bor där i ett år. Sedan kommer det att ta slut och jag flyttar tillbaka till Sverige och pluggar, hittar någon annan och lever ett roligt liv. Eller något sådant. Det nästan skrämmer mig att det kanske inte blir så. Eller så blir jag en sorglig författare och dricker litervis av kaffe och träffar någon lika tragisk som jag. Fast min största stolthet är nog om allting ordnar sig. Om jag faktiskt får en framtid att vara stolt över.

Och i ett ögonblick, då allt står still.
Så får jag en chans att säga, allt det jag aldrig sagt.
Så får jag en chans att ge dig, allt det du aldrig haft.
Men jag är för feg.
(det finns ett enkelt svar, du är varm när jag är kall.
Du tar så lite plats, jag tar allt.)

jag tror inte jag har känt mig så levande på mycket länge. Liksom. Att vara runt folk man tycker om med en fin utsikt och en härlig kväll med vattenpipa, en sugig film och kyla kan verkligen få en att må bra. Det känns helt plötsligt som om allting faktiskt kommer lösa sig. Istället för att pressa mig själv att alltid vara på topp och ligga steget före alltid, så är det som att nu har jag hittat mitt tempo och kanske inte alltid ligger före (snarare efter), men jag gillar det. Jag hoppas inte längre på att någonting ska hända, för egentligen händer ju någonting hela tiden.
Förövrigt har jag börjat lite smått på Lisas överraskning, insett att jag borde nog gå och lägga mig nu och planerat in att jag ska öva lite på svenskan imorgon.
(alltså: bättre kväll har nog aldrig funnits.)

Det är ljuvligt hur man trött, jobbig och ledsen (för att lisa är ledsen) säkert kommer ha världens bästa kväll. Delvis för att pappa har gett mig flera miljarder (300) kronor i tre dagar, delvis för att jag får spendera en fredagkväll med två av världens bästa och DET KAN BARA FÖRIFANIMEJ (HAHAHA, AMELIE<3) INTE GÅ FEL. Idag var första dagen på gymmet <- awesome. Idag var det nationella där det gick dåligt (jag bryr mig inte vad du säger Lisa, det gick dåligt) och Johnossi är fortfarande lika himla underbara. Just nu känns det rätt okej att vara Columbus. Faktiskt.
(I want to scream it, taste it, feel it. We are those who are living on living.)

HEJSAN HOPPSAN, ELLER NÅGOT. Jag har aldrig någonting att skriva, tyvärr. Jag känner mig typ trött på allt och imorgon är det nationella i matte så jag vill typ plugga tills jag avlider, men det orkar jag inte heller. Egentligen vill jag bara överföra den här känslan till ett papper och sedan bränna det, typ så. Jag har nu troligen 7mm i örat, alltså är spiralen halvvägs in örat, och det gör ont när någon nuddar den. Jag vet att det inte ska göra det, men det gör det ändå. Jag suger på att töja mitt öra, helt enkelt. Jag har tre prov nästa vecka, och även är helgen full med att träffa kompisar, vara med kompisar, vara borta från pappa och Anette, så att på varje kväll ungefär en timme måste jag plugga som en galning, annars kommer det inte att fungera. Nu ska jag ta och spela lite gitarr, sedan ska jag plugga matte en halvtimme och sedan äta och göra saker och sedan plugga matte i en timme. JAG SKA BANNEMIG FÅ BRA BETYG I MATTE DET HÄR ÅRET.
(btw fick jag MVG 10+ på hela nationella i engelska, så det känns awesome)

God morgon, eller någonting. Åter igen vaknade jag en timme tidigare än jag behöver, så jag är så arg + trött + irriterad + trött man kan vara. Idag har jag utvecklingssamtal, jag ska köpa töjning till örat (8 mm, mums. :c) och just det, jag måste hitta mitt kort, jobba matte och gosa med adam. HIHIHIH. Och ta prov i SO. Det kommer bli finfinfint det där med töjningen, bara det att det kommer göra lite ont. fy.

Jag är hemma nu. I TRÅKIGA STOCKHOLM. Imorgon kommer förhoppningsvis bli bäst och jag har äntligen insett vem jag verkligen är.
HEJDÅ.